Min dotter gjorde ett perfekt armband till mig. Har nu en rad olika på min arm med olika budskap. Ett av dem är fuck fibromyalgi.  Något jag lidit av i många år, en sjukdom som inte syns och sätter allt man gör på prov. Eftersom den inte syns så blir man alltid misstrodd. Ja men du ser ju inte sjuk ut, du ser så glad ut, och alltid på gott humör. Ja visst, man springer inte omkring och visar vad man genomgår. Hur smärtan tär genom kroppen, hur ben armar och resten värker oavbrutet. Hur man vet att om man gör något litet för mycket ena dagen, så är man utslagen den andra. Kampen man har/haft med Försäkringskassan, arbetsförmedling, omgivning och läkare. Jämt ska man bli ifrågasatt. Tror verkligen någon vettig person att man verkligen vill ha det så här. Att man vill leva på de så kallade allmosor man får genom att vara sjukskriven, arbetstränande eller dyl. Och det betyder så ofantligt mycket vad man får för bemötande hos dessa människor. Jag hade världens bästa läkare. Hon räddade mig verkligen från att bli tokig, när allt började. Hon kämpade verkligen och lyssnade och gav råd. Så 2012 endast 55 år gammal dog hon, efter att haft henne i 20 år, blev det en katastrof. På bara ett par månader var hon borta, och man stod helt ensam. Varför, vad är meningen, hur kan detta ske. Sedan följde en rad olika i mitt spår. Som inte förstod eller avfärdade mig. Sedan kom en ny på min gamla läkares tjänst. O vad glad jag blev, hon var precis samma, man kunde tro att min läkare var i hennes kropp och sinne. Jag fick hjälp, och någon som förstod allt igen. Och jag började så sakta läka. Så nu före jul orkade inte hon jobba kvar, pressen var för stor, tiden för varje patient för liten. Så då börjar man om. Men mina böner blev hörda. In träder en man som var en gåva. Han tog mig under sina vingar skydd och förstod lyssnade och gav mig den uppmärksamhet man behöver. Och jag känner mig inte längre ensam i min kamp. Tänker ofta på Elvis och hans hit. Walk a mile in my shoes. Ja gör det. En frisk människa som inte vet något om detta med fibro skulle då se hur det är. Värst är när det går upp för en som person. Att man inte kan, leva de liv man haft. Att smärtan helt plötsligt sätter stopp. Att det som var så enkelt förut, nu inte är det. Har man då varit en aktiv person, med många saker i elden, så blir inte bara smärtan stor. Utan även psykiskt. Man måste bearbeta att, ja du kan inte, du orkar inte, du är helt plötsligt inte längre den du var. Det var nog mycket det som gjorde att jag mer och mer började med det andliga. Det gjorde att jag kunde koppla av, få en annan insyn och acceptera. Det var där jag kom i kontakt med Sinnesro bönen. En slags ventil, till smärtan. Och man började försöka förstå och acceptera att detta nu är mitt liv. Ett liv jag bestämmer över. Ska jag bli ett offer eller ska jag leva vidare så mycket jag bara kan. Det är ok att en dag verkligen försöka göra saker man kanske inte skulle, och nästa dag få ett skov. Att förstå att man själv verkligen styr över vad man gör. Ja har alltid sagt att den dagen man inte kan ta hand om sig själv är det dax att lämna in. Lever man för dagen, och ser allt det fina runt, så blir inte bördan outhärdlig. Har man sedan nära runt sig som är en sporre i livet, är man tacksam. Barn barnbarn, man och djur man älskar, som finns där. Så ska man var glad i allt. Och kan man få hjälp i allt, från den andliga sidan. Så är livet rätt ok iallafall. Min dotter gör armband efter önskemål. Så hör av er fixar hon det.